Kalle har helt rätt i sin analys i föregående inlägg:
Schlager ÄR nostalgi - åtminstone för mig. Det har varit riktigt kul att göra den här listan. Extra kul är det när folk, interna som externa, kommenterar och tycker till. Det är också schlager för mig, att alla tycker någonting, att det inte lämnar någon oberörd. Det sista bidraget i den här listan berör mig på många sätt.
Vi landar i nådens år 1997. Till skillnad från Kalle väljer jag att inte ha med vinnaren'98 på min topp 10 (kanske på min topp 20) och inte vinnaren '97 heller. Etnon hade inte riktigt lämnat festivalen'97 vilket bl a Pernilla Emme bevisade med gruppen N-mix. Det är dock inte heller Pernilla Emmes bidrag från det året jag lägger upp. Däremot presenterar jag här slutligen Agnes storasyster i en korsning med Py Bäckman för er!
Omdöme: Vår första basist Agnes' syster är en av Sveriges mest kända folksångerskor. Hon är en stor förebild för mig och bandet som hon uppträder med (f ö ett av Sveriges skickligaste) inspirerar mig bl a till nya IBBs när vi repar sådana. Tyvärr är 22-åriga Emma påtagligt nervös i det här klippet och Pys fantastiska text kommer därför inte helt till sin rätt live. Betyget blir 3/5 och med det här klippet är cirkeln sluten.
Den här veckan närmar sig sitt slut. Hösten är här med råge och snart ska jag gå och lägga mig så att jag är förberedd för en vecka på lågstadiet. Innan jag gör det ska jag dock, än en gång, mentalt återvända till min egen lågstadieperiod genom dagens schlager-inlägg.
Melodifestivalen 1996 sändes, som i princip alla schlager-tävlingar, inte bara på TV utan även på radio. Jag spelade in tävlingen på kassettband(!). När jag såg bidraget nedan för första gången blev jag "som förhäxad" (för att använda en av sångerskornas ord) vilket resulterade i att jag spelade detta kassettband för min dåvarande klass... varje morgon... i ett halvår. Av kommentarerna på Youtube om den här fantastiska etno-hymnen att döma är detta en favorit hos många. Jag väntar fortfarande på en comeback i schlagersammang av gruppen bakom hits som Highland och, faktiskt, Det vackraste från året innan detta:
Omdöme: Det här är antagligen den låt jag har lyssnat mest på under min barndom. På den vägen är det. Jag kan i princip inte vara objektiv inför det här bidraget eftersom att jag är nästintill hjärntvättad med hela konceptet: Naturromantiken, de två damernas unika 90-talselegans och det mäktiga arret. Betyget kan helt enkelt inte bli annat än 5/5.
Innan Kalle träffade sin semi-släkting utspelade sig en, vad vi tyckte då, hysteriskt komisk historia på Max, Vasagatan, Sthlm City. Vi var där för att beställa sen kvällsmat. Efter oss i kön står en man som får den överflödiga frågan av personalen vad han vill ha att dricka: när han beställde ett original-mål där dryck ingår och där man tar den själv. Vad svarar mannen? "Läsk". Det är som att svara "Kött" på frågan vad man vill äta! Om det är någon annan som förstår humorn får ni gärna kommentera!
Lördagen har varit ko-lugn och tanken är att jag snart ska åka till Kalle i Bergshamra för att kolla på Matchen. Innan dess tänkte jag dock bara skriva dagens schlager-inlägg. Vi har gått ett år fram i tiden från igår. Om 1993 är ett år som många schlager-nördar kommer ihåg är 1994 något som de flesta betraktar som ett riktigt lågvattenmärke. Även om jag gjorde ett av mina första framträdanden på Björkens vårmarknad, tillsammans med min klasskramrat Hanna, med vinnaren Stjärnorna hade jag egentligen bara en favorit'94. Det var inte signerat Dannvik/Andreasson men väl Dannvik och en kvinna vid namn Sanna Moberg:
Omdöme: Jag inspirerades av den här låten när jag skrev min senaste egna låt till Lloyd (2007!) An everlasting force. Introt ger mig fortfarande gåshud och Röklanders stil är så mycket fritidspedagog 1994 som det går! Naturligtvis älskar jag hela framträdandet och inte minst 90-talsdansen som ringar in det. Texten är fin och melodin sätter sig men tyvärr är den ändå lite för anonym för att få full pott. Den får nöja sig med 4/5.
Medan jag väntar på "Co"/min tids-optimistiska vän BJ som i skrivande stund färgar håret rött tänkte jag passa på att skriva dagens schlager-inlägg. När jag tänker efter passar just det här bidraget alldeles ypperligt in på min sinnestämning ikväll.
Idag har jag nämligen gjort min första dag på min lärarpraktik. Den första perioden spenderar jag med en lågstadieklass i Solna. Precis som i föregående schlager-inlägg befinner vi oss i Melodifestival-året 1993: dvs året då jag själv började ettan. Tänk hemmamys med chips och läsk, hela kärnfamiljen samlad framför årets stora TV-höjdpunkt Melodifestivalen och tänk en 7-årig schlagerfantast som får höra bidraget nedan. Att det dessutom konkurrerade med I dina ögon (båda bidragen skrevs dessutom av Andreasson/Dannvik) är argument nog: Melodifestivalen var bättre förr och den musikaliska identiteten grundläggs tidigt!
Omdöme: Schlagerballaderna var aldrig så bra som på 90-talet. Det mesta i schlagerväg (nåja) var faktiskt bra på 90-talet: Åtminstone under den tidiga hälften och åtminstone det signerat Den osynliggjorda låtskrivarduon. Även om Silverstrand är stadigare på stämman än Emme är bidraget som helhet dock aningen mer intetsägande. Betyget på denna klassfest-tryckare blir därför en stark 3/5.
Enligt Webmastern har besökarantalet per dag ökat markant och nått till rekordhöjder tack vare bloggen! Det är riktigt kul att människor engagerar sig i Lloyd och att t ex vår Balt Dennis har kommenterat det senaste schlager-inlägget! 
Jag kör bara på här med mina schlager-inlägg och hoppas att vi fortsätter hålla flaggan i topp!
Dagens bidrag är ett av flera ifrån en i princip osynliggjord låtskrivarduo som kommit att bli något av Lloyd-favoriter. Under användaren A vision of love på Youtube har vi bl a skapat en lista för att hylla Per Andreasson och Anders Dannvik. Vi är nu inne på året 1993 som många säkert kommer ihåg. Det var året Arvingarna vann genom en improviserad telefonomröstning. Allt arrangerades av de göteborska skojarna i Triple & Touch. Tvåa kom Nick Borgen med We are all the winners. Hela tävlingen var helt enkelt sådär töntigt o-trendig a la Det kommer mera som bara melodifestival ifrån 90-talet kan vara. Det fanns dock bidrag av rang som alltså signerades Andreasson/Dannvik. Deras mest kända låt måste ändå vara bidraget som Drömhus ställde upp med'99. Ikväll väljer dock att lyfta fram ett av de absolut bästa bidragen i Schlagern någonsin:
Omdöme: Det här är alltså, i mitt tycke, musikaliskt en av de bästa melodifestival-låtarna någonsin. Jag vet att åtminstone Hr Nässen håller med mig. Vi har försökt i flera år nu att plagiera den harmoniskt skitsnygga och superkluriga övergången mellan brygga och refräng (jazz-nördar: släng er i väggen). Ett av Andreassons/Dannviks problem i festivalsammanhang var tyvärr att deras sångerskor sällan höll live - något som jag kommer att återkomma till - och bitvis blir det för mycket på alla sätt ifrån Frk Emme här. Snygg 90-talskör dock, fin text och en grym melodi. Betyget blir en svag 4/5.
Till min stora glädje ser jag att min gode vän Andree har blivit modellpojke för hela bloggen! Det känns helt rätt och jag hoppas att han är stolt: Både över bilden och att vara vårt ansikte utåt här!
Så till dagens bidrag: Året är 1992 och Sverige har ett starkt självförtroende inom schlagern. Efter Carolas legendariska vinst '91 ligger ribban relativt högt musikaliskt i festivalen'92. Hela tjottaballongen tas hem av Mr Melodifestival, Christer Björkman, och hans vinnare hamnar helt oförtjänt på näst sista plats i den internationella tävlingen senare den våren i Malmö. Johnny Logan vinner istället Schlager-EM för tredje gången - det här året genom Linda Martin (och startar därmed ett irländskt segertåg i festivalen). Dessutom dominerar mina stora husgudar One More Time såväl topplistorna som Melodifestivalen såhär i 90-talets början. Hursomhelst är det inte något bidrag signerat paret Grönvall jag tänker lyfta fram i det här inlägget. I mitt första inlägg i den här kategorin skrev jag om Stad i ljus och kvinnan som komponerade den: "en kvinna jag kommer att återkomma till längre fram". Nu återkommer jag till henne. Jag vet inte hur många gånger Kalle och jag har lyssnat på det här bidraget och bara konstaterat att det är alldeles, alldeles underbart! Texten, musiken, Pys haschiga häx-stil: Allt är liksom så bra det kan bli. Titta, lyssna, njut!
Jag (och Kalle) har upplevt den här låten i en kyrka med en 60+Py och en 15-mannakör. Naturligtvis är det svårslaget. Det här bidraget är inte på något sätt perfekt framfört MEN sammantaget är det här helt enkelt så bra det kan bli i en svensk melodifestival. Jag delar därför ut min första 5/5 här.
För andra kvällen i rad sitter jag efter "läggdags" och lägger nya bitar till den här kategorin. Jag nynnar på utkast till nya Lloyd-låtar efter en kväll hos Kalle & "Grabbarna" i Solna. Det är förstås fantastiskt för både oss och Er (hoppas vi)!
Om gårdagens schlager var ett slags "wild card" är det här bidraget inte vilt på en fläck. Den här låten är given på en lista som den här och dessutom definitivt en av de bästa som giganterna Holm & "Pling" har skrivit tillsammans. Sångerskan var 20 år vid Festivalen 1990 och den här låten blev den eminenta sångerskans stora nationella genombrott. Generellt var såväl den nationella som den internationella tävlingen mest trams det här året vilket gör den här låten till en ännu mer absolut deltagare på min topp 10-lista. Det är helt inte så mycket att orda om:
Omdöme: Låten är fantastisk - Så är det ju bara. Faktum är att svensk schlager sällan låter såhär bra men tyvärr är faktum också att svenska schlager-framträdanden sällan är såhär... töntiga. Okej det är 90-tal men VAD GÖR DANSARNA där? Dessutom är 20-åriga fröken Källgren plågsamt påtagligt nervös. Jag råkar veta att den här låten inte alls är lätt att sjunga (kanske är det just det som gör den så bra på skiva) men rösten är inte helt godkänd rakt igenom i det här framträdandet. Med tanke på låtens kvalitet och givna plats på min topplista kan betyget dock omöjligt bli lägre än 3/5.
Efter en hektisk men rolig dag runtom i Stockholm (mest på Universitetet) är jag nu hemma i min stuga i Huddinge. Fördelen med att ge mig rutiner såsom listor är att jag, som den kontroll-människa jag är, bygger upp ett system och sedan följer det nitiskt. Medan Kalle skriver om katter och moderater håller jag således fast vid den glättiga schlagerbanan jag har blivit tilldelad i livet.
Som jag var inne på i gårdagens inlägg var 1989 ett innehållsrikt år: Inte minst schlagermässigt. Enligt Wikipedia kallades Melodifestivalen'89 lite käckt för "popfestivalen". En av faktorerna till att tävlingen titulerades så var antagligen att ett par då - som nu faktiskt - glödheta finska systrar ifrån Upplands Väsby inledde hela spektaklet. Låten var skriven av Ola Håkansson och Tim Norell och kom på delad femteplats. Även om det här knappast är systrarna Päivärintas bästa låt och inte heller Håkanssons/Norells grymmaste verk (kolla En dag) håller den här låten jämförelsevis hög klass. Jämför bara med den här klassikern som faktiskt delade 5:e-platsen med Lili & Susie. Dessutom känns ingen svensk, nostalgisk musik-lista helt komplett utan mina gamla barndomsidoler.
Omdöme: Dansen är snygg och det är tjejerna alltid också. Låten är bra i sin enkelhet och kvalar definitivt in som en av 80-talets absolut bästa schlagers. Med större mått mätt är det dock bara en trevlig bagatell. Visst förtjänar den att hamna på en navelskådande topplista men mest för principens skull. Summa summarum blir betyget, precis som i Siwans fall, 3/5.